Jag borde verkligen sova nu. Jag vet det. Men ikväll har jag massa tankar i huvudet. Jag har varit här i fem månader. I fem månader har jag varit den som uppfostrat barnen och från att knappt ha tagit hand om mig själv så var det en ganska stor omställning. Över en natt blev jag en förebild för två helt underbara tjejer. Bokstavligen över en natt. Jag har sådant stort ansvar och jag märker att de ser upp till mig, ber om min åsikt samt tar efter mina handlingar. I fem månader har jag varit den med störst inflytande i deras liv. 

 

 

Det skrämmer mig då jag endast har sju månader kvar att ge dem så mycket av mig jag bara kan. Visa dem allt jag står för och framför allt, ge dem en bra självkänsla och grund för deras resterande liv. Jag försöker visa dem att det är okej att känna. Att hos Sofie, där är alla känslor tillåtna och bra. Att man får känna sorg, ilska och besvikenhet - lika som att man får känna lycka, glädje och entusiasm. Att man får vara. Det är jätteviktigt för mig.

 

Jag vill att de ska veta att jag älskar dem, att jag alltid finns här för dem, och framför allt, att jag accepterar dem. Jag kommer aldrig kräva något de inte är eller kan. I så fall så vägleder och peppar jag dem i stället till att göra sitt bästa. För man kan faktiskt inte göra mer än så. Det försöker jag visa och säga. Jag blir sällan arg. Jag har byggt upp det så att jag inte ska behöva bli arg. Visst måste jag säga till på skarpen lite var och varannan dag men det har kanske hänt en eller två gånger att jag blivit arg, då av anledning att det helt enkelt gått över gränsen.

 

Lika så hotar jag aldrig. Jag visste redan innan jag kom att jag aldrig exempelvis skulle hota Taylor med att ta ifrån henne Ipaden eller Ipoden. Hon är 10 år. Henne pratar man med och löser konflikten, och blir hon riktigt arg någon gång så är det just dessa elektroniska saker som lugnar ner henne och gör henne mottaglig. Som gör att hon faktiskt sätter sig i sin säng och funderar samtidigt som hon spelar sims. Detta var bara ett exempel. Ett annat kan vara Catie och när det kommer till att äta hela middagen. Istället för att hota med att inte ge henne någon chocolate baba (chokladdryck hon dricker varje kväll), så säger jag att om skyndar sig att äta så får vi mer tid att mysa i soffan och kanske till och med hinner kolla på en film. Det är väldigt intressant men samtidigt lustigt vilken skillnad det gör. Det är mycket lättare att hota, förbjuda och sätta regler gentemot att tillåta, uppmuntra och försöka förstå. Även då det gör dem så otroligt mycket mer tillmötesgående.

 

Jag minns så väl när min mamma sa till mig "Sofie, det gäller att man väljer sina konflikter" och just de orden underlättar så himla mycket för mig i vardagen. Det gäller verkligen att prioritera konflikterna med barnen. Jag skulle kunna argumentera och vara på dem hela dagen. Men vad skulle jag vinna på det? Det går tre dubbelt så snabbt om jag hjälper Catie klä sig på morgonen. Det handlar inte om att jag inte tror att hon kan det själv, för det vet jag att hon gör. Det handlar om att det inte blir ett tjatmoment i hennes öron vilket leder till att hon stänger av och tillsist inte lyssnar när jag ber henne. "Klä på dig nu" "nu måste du klä på dig" "kom igen nu, skynda dig så vi inte blir sena" "Catie". Nej. Jag tänker inte göra det när det finns ett annat alternativ. 

 

Senast idag levde jag efter det mottot. Jag skulle laga pasta till middag och tänkte mig tortellini. Den ena frågar mig då vänligt om jag kan koka vanlig pasta till denne. Ja. Det kan jag. Det tar lika lång tid och jag kan koka det i samma kastrull. Varför ta en diskusion om det och se hur hon, under hela middagen, ska sitta och pina i sig det. Ni måste ha i baktanke att jag spenderar väldigt mycket tid med dessa barn och det är nog med irritationer, bråk och osämjor som det är. Därför underlättar detta väldigt mycket då det inte kräver mycket av mig.

 

En annan sak som är väldigt viktig för mig är att ge båda tid. En liten stund varje dag då de känner att jag lägger all fokus på dem. Då den minsta behöver mig väldigt mycket mer under dagarna så är det extra viktigt att bara sitta ner med den äldre. Ibland lägger jag mig i hennes säng och chillar när hon gör läxorna eller spelar sims. Ibland spelar vi skipboo, ibland ber jag henne visa mig någon video etc. Jag försöker även nämna detta när jag hämtat henne och sitter i bilen på väg hem så att hon känner att jag har tänkt på detta och verkligen vill göra det. Det är inte alltid det hinns med eller blir av. Men jag försöker så gott jag kan. Mer än så kan jag som sagt inte göra. 

 

Det är väldigt svårt att helt plötsligt ha huvudansvaret och uppfostra två barn. Fylla alla deras behov och ge dem så mycket som möjligt. Jag menar jag är också fortfarande bara ett barn? 

Då föräldrarna lämnar tidigt på morgonen och kommer hem sent på kvällen så är det under en väldigt lång tid som allt ansvar hänger på mig. Men om det har utvecklat mig? Det vet ni nog redan svaret på.

 

Jag vet redan att jag är en annan person. Att personen som lämnade falun 24 mars varken är densamma som skriver detta idag eller som kommer hem i vår. Det är en uppgradering och en bättre version av mig själv som kommer kliva av planet i Sverige. Mina två guldkorn i vardagen har fått mig att inse och lärt mig mer än jag tror jag någonsin kommer att förstå. Jag värdesätter helt andra saker i mitt liv just nu. Relationer, välmående och inte minst - mig själv.

 

Just nu är det Taylor och Catie som jag lever för. Och dem ska jag ge allt.