Idag var det ett år sedan jag klev ut ur huset hemma på Bergalid, satte mig i bilen mot arlanda, klev på planet och somnade på au pair skolan. Ett år sedan. Men var tog tiden vägen? 23 Mars - sista lagliga jobbdagen enligt Cultural Care. Att den dagen är här är helt obeskrivligt. Det har gått så fort och snart står jag på svensk mark igen. Jag fattar ingenting. 

 

Förlåt för min frånvaro senaste veckorna men det började med en fantastisk road trip tillsammans med min bästa vän. Vi hade det så bra så ni anar inte och vädret likt highway 1 var helt amazing. Denna resa är ingen man glömmer i första taget.

 

På måndagen sedan åkte jag och hämtade min syster efter nästan 1 år ifrån varandra. Behöver jag ens säga att det var ett kärt återseende?? På fredagen åkte jag ännu en gång till flygplatsen men den gången för att hämta min bror. Så två av tre syskon var här hos mig samtidigt. Riktigt roligt att få visa dem mitt hem, min familj, mitt område och mitt liv. På lördagen gick vi alla på hockey nere i San José. Satt på åttonde raden så vi såg ganska så bra om man säger så. Mäktig upplevelse som jag gärna återupplever. Vi köpte tröjor, kepor, öl och godis. 

 

När Linnea åkte hem, med fullpackade väskor på måndagen hade jag och Marcus ännu några dagar tillsammans innan det var dags för honom att åka hem. På tisdagen var det St patrick's day så min värdmamma skrev en lista på vilka ställen vi skulle gå till, det blev en jätterolig dag och kväll i Irländsk stämning. Dagen efter gjorde vi inte många knop däremot. Anyways, när fredagen kom och det var dags för Marcus att även han, åka hem med fullproppade väskor så kände jag mig ändå glad. För jag vet att vi ses så snart. Inte som när jag åkte, att vi inte visste när och om vi skulle ses innan jag kom hem igen.

 

Nu i helgen har jag och Sofie tagit våra sista credits. En tour runt om i San Francisco. Väldigt intressant faktiskt och vi fick se många områden och ställen vi annars aldrig hade sett. Borsett från att vi gick hela tiden och över i princip hela staden med dess kullar vilka gjorde oss helt slut så är vi nöjda och glada.

 

Bortsett från dessa händelser så har jag fortfarande inte blivit frisk, är jag uppe i 2,5 månader som sjuk nu månntro? Blev därför tvingad till doktorn och fick antibiotika, dessvärre fick jag en allergisk reaktion mot det så hela jag svullnade upp. Idag, 1,5 vecka efter reaktionen så är första dagen mina ben faktiskt liknar ben och inte två korvar, första gången jag kan knäppa mina jeans igen, första gången mitt ansikte ser ok ut och första gången jag kan ha på mig min klocka. Då min sjuka inte blev bättre även om jag hann äta antibiotikan i ett par dagar så fick jag lov att åka tillbaka och få en ny i slutet av förra veckan. Fick inte bara antibiotika utan en hel drös med piller, så nu består mitt liv av att äta piller. Men bättre mår jag så det går åt rätt håll.

 

Där har ni mitt liv de senaste vekorna. Om ni orkade läsa igenom allt det vill säga. Puss och Kram nu ska jag sova